Tänk att det har gått ett helt år sedan vår lilla kille fick somna in.. Vi tände ljus för honom i förrgår då det för ett år sedan var vår sista kväll ihop, innan vi fick åka in på natten.
Att förlora sin bästa vän, sitt älskade husdjur som man haft sedan han var 8 veckor har varit tufft. Vi pratar om en fyrbent som fyllde så mkt kärlek i våra hjärtan och som fick oss att känna riktigt sorg efter han somnat in..
jag trodde aldrig att jag skulle reagera så hårt som jag gjorde, men måste säga att det var något utav det värsta jag varit med om! Vi saknar honom lika mycket idag som för ett år sedan men vi har börjat lära oss att leva utan hans tassande runt våra ben, hans snarkningar på natten och hans mysiga päls i knät. Han fanns alltid där och helt plötsligt blev det så tomt, när vi inte kunde ta hem honom igen… Det var en fruktansvärd natt trots att vi visste att vi gjorde rätt, både för honom och för oss. Han slapp lida och vi slapp se hur han led, något som fick oss att tortera oss själva. Att få sen ens lilla ögonsten må så dåligt vill vi aldrig mer uppleva.
Vi visste nog från början att han inte skulle klara sig denna gång och vi åkte till veterinären flera gånger för att ta bort honom, men de avrådde oss till det och tyckte att vi skulle avvakta för att han mådde ok. Vi såg ju att han inte mådde bra men ville ju lita på veterinären tills vi bestämde oss den natten för ett år sedan igår att åka in akut med honom och låta honom somna in… Jag tror han visste vad som var på gång och han låg ihopkrupen i mitt knä hela vägen in.
Många frågar oss flera gånger om ifall vi inte skall skaffa en nya hund men jag känner att denna baksida när man måste bestämma sig för att ta bort sitt djur är något jag inte vill uppleva igen. Trots att det är sååå mysigt med hund och jag saknar det varje dag så blir man otroligt låst och det är heller inte rätt av oss att skaffa ny hund då vi jobbar så långa dagar. Jag vill inte skaffa hund igen för att sedan lämna bort hunden om dagarna trots att Rambo hade det riktigt bra om dagarna hos svärföräldrarna. Han var aldrig ensam längre än en halvtimma knappt.
Rambo fick ett bra liv tycker jag och vi kommer alltid att minnas honom, hur han var och vad han betydde för oss.
Cornelia pratar fortfarande ofta om Rambo, vad han gör och hur mycket hon saknar honom… Ibland börjar hon gråta eller berätta om när vi alla var ledsna när han försvann från oss.
Men hon är klok och förstår varför och för henne kommer han alltid finnas här. Hon pratar som om han fortfarande finns kvar hos oss, att vi har en hund, men att han är uppe i himlen. Ibland längtar han hem säger hon och ibland äter han massa köttbullar och leker med sina kompisar.
Vi kommer alltid att minnas Rambo och saknar honom varje dag, men vet att han har det bra nu.
