Ingen har väl missat hastaggen #metoo som visas runtom på media just nu? Jag ser det hela tiden både på instagram och Facebook och blir så otroligt berörd och chockad utav hur många drabbade det finns. Så många som fått vara med om så mycket, men tänk också så många som öppnar sig i detta ämne. Som berättar sin upplevelse som tyvärr satt sina spår.
Jag är en av dem som tänker berätta…
Det var en vanlig söndag klockan halv tolv på förmiddagen som jag skulle bege mig till jobbet. Året var 2006 och jag bodde på den tiden i Kalmar. Hade ingen egen bil så gick eller cyklade alltid till jobbet, som inte låg så långt bort. Egentligen bara över motorvägen, och där kunde jag springa över ibland, men eftersom det var söndag och troligtvis mer trafik just då så valde jag att gå runt motorvägen, en promenad på nästan 30 minuter. Det var fint väder och jag tyckte det kunde vara skönt att få lite frisk luft och en promenad så skippade även cykeln.
–
Precis när man kommer ifrån mitt område var det en massa bilfirmor och de hade öppet även på söndagar så det var lite folk som gick omkring och kollade på bilar. Inget jag tänkte så mkt på men uppmärksammade en man jag gick förbi (dock 50 meter ifrån) som kollade runt på bilarna, tänkte inte mer på det… Men hör efter nån minut att någon ropar på mig på engelska och mannen jag sett kolla på bilar kom precis bakom mig och frågade hur man skulle ta sig till IKEA därifrån. Då område vi befann oss på ligger lite avsides trodde jag att han hade bil och började förklara hur han skulle köra. IKEA låg precis bredvid mitt jobb så beskrivningen var inte svår att förklara men då sa han att han inte hade bil och det gick ju inga bussar. Eftersom jag skulle ta den enda vägen man kunde dit sa jag att jag ändå skulle åt det hållet så jag kunde visa honom. Jag hade ingen tanke på att de skulle vara ett dumt val från min sida, det var ju mitt på ljusa dagen och trafik längs vägen.
–
Bara efter en kort stund började han ställa en massa frågor och jag tyckte att han började bete sig väldigt konstigt, drog i sina byxor hela tiden som om han var nervös. Oftast brukade jag gena mellan ett industriområde på väg till jobbet för att komma dit snabbare och på veckorna var det fullt med rörelse där, dock inte på söndagar. Då var det inte en kotte där och man genade endast mellan massa hus/stora lokaler där ingen annan skulle kunna se oss så jag valde att skippa genvägen denna dag. Jag kände att han började bli allt mer skum när frågorna började bli hur gammal jag var, om jag hade familj mm. Jag hade då en pojkvän sen en kort tid tillbaka men jag sa att jag var förlovad och att vi bodde ihop och hade varit tillsammans länge länge. Jag ställde aldrig några frågor tillbaka för att inte få honom tro att jag var intresserad utav att veta något om honom.
–
Jag fick känslan att han var ifrån polen eller någonstans därifrån och att han inte kunde någon svenska. Ju längre vi hade gått ju mer nervös kändes han som drog allt mer fram och tillbaka på sina byxor och gick allt närmare mig. Jag gick mer och mer mot stora vägen för att slippa ha honom så nära och när jag äntligen ser skylten av IKEA när vi kom fram till en rondell så sa jag att där har du IKEA och pekade hur han skulle gå, då jag ville ta en annan egen väg för att bli av med honom. Då ställer han sig framför mig och börjar säga hur vacker jag var och säger att han vill kyssa mig, då jag backar men han hinner ta tag i mig snabbt för att pressa mig mot sig. Allt gick så snabbt och jag började knuffa bort honom så han lyckas aldrig ge mig någon kyss eller hålla kvar mig. Jag skriker åt honom att släppa mig samtidigt som jag springer över vägen och fortsätter att skrika att jag inte fattar hur han kan vara en sån idiot som gör så här när jag är snäll och bara ville visa honom vägen.
–
Han ropar efter mig och vill be om ursäkt, något jag inte litar på och ökar takten, tror jag till och med började springa och tog då upp telefonen för att ringa min pojkvän. Jag var i sån chock och så arg.
–
Samma stund som allt detta hände körde en massa bilar förbi oss och de måste sett situiationen hur jag känner mig uppjagad och rädd och hur jag skriker åt honom. Nästan så jag skulle kunna bli påkörd när jag sprang över vägen. Något som även gjorde mig ännu mer arg och besviken här var att INGEN stannade för att fråga hur det var eller om jag behövde hjälp. Hade jag sett detta ske skulle jag förstå att något var fel. Var är mänskligheten när sånt här händer? Om jag inte kommit loss och han fått som han ville, eller kanske ännu värre släpat iväg mig, skulle folk reagera?
–
Jag sprang till mitt jobb och kollade bakåt hela tiden för att se att han inte följde efter mig. Jag såg inte honom och var rädd att han ändå såg vart jag tog vägen och skulle vänta på mig. Jag var så chockad när jag kom till jobbet att jag denna dag inte kunde koncentrera mig. Jag var så otroligt rädd att han skulle dyka upp där eller att jag sen efter jobbet skulle bli förföljd utav honom då det skulle vara mörkt. Dock såg jag honom aldrig mer, och jag blev hämtad på jobbet när jag slutade. Det tog mig bra länge innan jag kände mig trygg att gå själv ute, trots att det var ljust ute, men ännu värre när det var mörkt då jag inte kunde se om någon skulle dyka upp.
–
Jag är så glad att jag aldrig tog min vanliga genväg mellan industriområdet den dagen. Trots att jag inte blev mer utsatt än vad jag blev så är detta något jag aldrig kommer glömma. Jag kommer aldrig mer vara vänlig på detta sätt, och jag har än idag svårt att lita på vissa människor. Kan inte förstå att vissa människor skall ta sig friheten och tro att allt är fritt fram bara för att man är vänlig, eller för många andra inte ens haft någon chans att upptäcka att det kommer fram någon.
Nä usch!
Jag hoppas fler vill dela med sig och att ni där ute som har något ni varit med om som ni inte varit med på är starka nog att berätta. Göm er inte. Tror det är viktigt att få berätta saker man varit med om ibland och tror det kan stärka en som person.
Många kramar till er där ute och var rädda om er!
