Teresiainspirerar

Tänk att det redan är oktober! Helt sjukt vad tiden har gått fort! Jag är inget fan utav september då den månaden betytt mkt sorg för mig varje år. Dock i år och förra året kändes september ok.

Nu under september har jag faktiskt gjort massa kul! Varit på massa roliga events, träffat härliga människor som gör mig glad, varit på Gotland hos min familj och bara haft det bra.

Trots en bra månad finns det datum jag tänker extra mkt på dem jag älskar! Min morfar gick hastigt bort för exakt fem år sedan och det kom verkligen som en chock för oss alla. Jag tog det så hårt, att aldrig mer få träffa min morfar eller höra hans röst, hans härliga skratt och hans goda mat. Jag fick aldrig chansen att säga hejdå trots att jag satt på båten på väg till Gotland när han somnade i för gott..

Han fick en stroke och allt gick så fort, min mormor var med honom hela tiden och han förlorade medvetandet i ambulansen in till sjukhuset. Efter det vaknade han inte mer..

Detta besked att förlora min morfar var det värsta i mitt liv. Han blev bara 62 år och jag trodde verkligen att han skulle finnas med oss jämt, man tar så mkt för givet när man inte upplevt döden eller sjukdomar så nära inpå.

Min mormor tog självklart detta så hårt då de alltid har hållt ihop, dem har inte varit ifrån varandra en enda gång så länge jag funnits. Med klumpen i halsen och tårar som rinner när jag skriver detta så minns jag hur mormor blev så ensam, hur vi kramades och hur vi fanns där för varandra. Jag insåg hur snabbt döden kunde komma och tog vara på varenda sekund med min mormor den helgen som vi var där.

Jag ville verkligen inte lämna min mormor, jag hade så många funderingar på hur hon nu skulle klara sig, hur det skulle gå för henne. Jag tyckte så synd om henne att hon nu skulle få behöva vara ensam. Önskade att jag bara kunde få stanna hos henne.. Men jag behövde åka hem till fastlandet igen och vi skulle ses snart igen på morfars begravning.

Jag och min mormor har alltid haft en speciellt relation och vi pratade alltid länge i telefon och nu blev det ännu mer och ännu oftare. Jag ville inte att hon skulle känna sig ensam. Min lilla mormor.

Vi planerade att min mormor skulle komma över och hälsa på oss så snart det gick, och jag längtade efter att få visa hur vi bodde, då mormor o morfar aldrig fick tillfälle eller råd att komma o hälsa på.

Första julen kom, utan morfar och jag tror aldrig mormor fått så mycket julklappar som den julen. Hon blev så bortskämd av oss och jag såg för första gången henne le lite extra sedan morfar dog. Jag tog vara på varje sekund även då och kramade henne länge länge flera ggr. Vi var ute och gick med hundarna och tittade upp mot stjärnorna, pratade om morfar och höll om varann. Jag är så glad att vi fick denna julafton ihop.

Första året utan morfar var så jobbigt, mest för mormor och hon blev så snabbt gammal och grå trots att hon bara var 65 år. Vi pratades vid ofta och hälsade på henne så ofta vi kunde. Varje gång kändes bra men ändå så sorgligt att få se henne så ensam och inte få ha morfar hos oss.

När det var exakt på ett årsdagen av morfars död pratade jag och mormor länge länge i telefon om ALLT, minnen och känslor och det samtalet kändes som det viktigaste någonsin, vi skrattade i mellan vi var allvarliga och jag minns verkligen hela samtalet, om vad vi pratade om. Min mormor sa att hon var så glad och kände någon slags lugn o ro nu när de fått upp morfars gravsten och att det även fanns plats för henne så småningom. Jag sa att det kommer dröja och att det kanske var detta som behövdes för att kunna bearbeta detta bättre.

Efter samtalet hördes vi inte på några dagar men mormor ringde mig efter fyra dagar och frågade hur jag mådde då min pappa hade blivit väldigt sjuk, och att hon tänkte på mig. Det hon inte visste då var även att jag mitt i allt detta fått ett missfall så jag var väldigt deprimerad. Dock skulle vi höras av två dagar senare då hon skulle ringa mig igen så vi kunde prata längre. Jag sa att jag gärna ville prata en liiiten stund till men eftersom jag skulle till jobbet blev det bara en kvart…

På söndagen som hon skulle ringa minns jag att sambon var ute o sprang medans jag lagade middag o funderade pp varför mormor inte hade ringt och att jag skulle rings henne senare men tänkte sen att hon ringer nog imorgon då hon kanske var upptagen med något annat.

Man kan aldrig få något ogjort eller ångra sig men jag önskar ändå att jag hade ringt henne då… Min mormor ringde aldrig upp igen… På måndagen fick jag beskedet att min mormor somnat in i sömnen bara sådär.. Exakt ett år o en vecka efter morfars död. Hur kunde det ens få ske att få förlora båda två på sån kort tid?

Min mormor och morfar… Jag växte upp hos dem en hel del hos dem när jag var liten. För mig har de betytt så otroligt mkt och jag har älskat dem lika mkt som min egna mamma o pappa. Jag saknar dem varje dag och önskar de funnits kvar hos oss och fått träffa Cornelia.

Exakt 15 dagar efter min mormors död plussade jag med Cornelia. Jag tror att min mormor finns där på något vis och att detta var meningen även att jag önskat att jag haft kvar mormor i livet. Mommoj som jag alltid sa.. ❤️ I lördags tände jag ljus för mormor o morfar och dessa dagar kommer alltid att vara lite extra känsliga och få mig att uppskatta livet ännu mer.