Jag har i höstas redan delat med mig utav detta men tänkte göra det igen för att så många som möjligt skall förstå vad som verkligen kan hända på skolor, något som inte får ske.
Jag var 14 år och hade gått i en högstadieskola i ca ett år som heter Barkesstorpsskolan i Smedby strax utanför Kalmar. Jag kom från Gotland och redan från början kände jag mig inte välkommen. Mina klasskamrater ropade: utrota gotlänningar, vi förstår inte vad du säger! Ifrågasatte mig om de ens fanns skolor eller affärer på Gotland. Mitt självförtroende var på botten och jag var alltid tyst som en mus. Jag ville gömma mig. Det blev ju inte bättre av att de flesta skulle säga massa elaka saker.
Minns första dagen på ”nya” skolan då jag satt på mig Adidasbyxor och adidaströja, jag var så stolt över mina nya kläder som jag trodde var något alla skulle tycka var fint och modernt (?) men när jag står framför hela klassen kände jag mig urlöjlig. Jag förstod att det inte alls var inne med dessa plagg. Långt ifrån. Jag som trodde att mina nya klasskamrater skulle tycka jag hade fina kläder..
Det var endast två tjejer i klassen som pratade med mig så småningom.
Men att komma från ett ställe man trivdes på tidigare o var ett tjejgäng på 7 tjejer som alltid höll ihop, skrattade, var ett bra team och som jag verkligen trivdes med så kändes allt bara pest och pina!
Men till det inlägget handlar om… Min bror började i klassen under mig efter ett år och från dag ett började de mobba honom, slå på honom, tortera tycker jag är rätta ordet. Det var hemskt att se. Hemskt att höra och inte kunde göra någonting.
På rasterna ställde de sig i ringar runt honom o verkligen mobbade honom, att ens barn kunde göra något sådant här kan jag fortf inte förstå? Jag kan fortf höra knytnävslagen i magen på honom. Usch, tror varken någon utav oss kommer glömma denna mardröm. Eller när de viftade med tändaren framför näsan på honom och han vill försvara sig då de var flera som hoppade på honom.
När min bror inte kom till skolan började de vara på mig, sparka, ta mina ytterkläder o kasta upp på taket mm. Jag hatade verkligen denna skola och miljö.
Min mamma var väldigt sjuk under denna tid men hon kämpade verkligen för oss.
Rektorn föreslog att min bror skulle placeras i ett rum på rasterna för att slippa bli slängd fram o tillbaka i korridorerna lr bli slagen o mobbad. Det var synd om mobbarna tyckte hon. Dem hade det säkert jobbigt hemma…
Att min bror skulle bli ”gömd” i ett rum på rasterna skulle bara göra allt värre men rektorn ville bara bli av med problemen enkelt, vad hon trodde.
Men nu ska ni få läsa något som jag INTE någonsin fick berätta!
Jag skulle träffa skolsystern för att få ”prata” då vi hade det jobbigt i skolan och en mamma som var sjuk. Jag trodde på att det skulle bli ett bra samtal lr hade väl hoppats på det. Och trodde DÅ att detta väldigt snabba samtal var bra. Jag visste inte bättre.
Men…
Skolsystern säger när jag satt mig: ”Jag förstår att du och din bror har det väldigt jobbigt just nu så jag tänkte ge er ett varsitt presentkort på JC för 500kr var som ni kan gå o shoppa något fint för. Men detta får du absolut inte tala om för någon för då blir de andra avundsjuka. Och vi håller helt tyst om detta.”
Det samtalet var ungefär bara så, jag gick därifrån för första och sista gången och med två presentkort på JC, ett till mig och ett till min bror. Just då kände jag mig nog glad som kunde få köpa mig ett par riktigt snygga jeans o få passa in i klassen.
Eftersom min bror var heeeelt ointresserad utav att handla kläder fick jag handla för det mesta och när jag sedan kom till skolan med mina nya kläder kände jag mig mallig. Men det var ingen som såg mig. Och min bror kom aldrig mer tillbaka till den skolan…
Jag fick inga mer samtal med skolsystern och dagarna fortsatte som vanligt. Dock vägrade min bror gå till skolan och mamma letade efter någon lösning för honom och mig.
Jag förstod inte alls just då, men det som skolsystern gjorde var att bli av med två problem. Att slippa prata om hur vi mådde och ge oss presentkort för att göra oss glada o nöjda. Att vi inte fick säga detta till någon vet jag varför idag. Hon gjorde ett STORT tjänstefel. Vet inte om det var som en muta eller vad…
Men får en skolsyster göra så här? Jag önskar att jag varit klokare då, men jag var 14 år, på botten och osynlig, inte förstod jag att hon gjorde fel då! Jag önskar att jag kunde förstått vad hon höll på med.
Idag pratar jag om detta och tänker INTE hålla det hemligt utan jag hoppas till och med att detta kommer fram till just den här skolan, trots att det var så längesedan. Hon kanske inte är kvar men om hon vore önskar jag att hon inte behandlat fler barn på detta viset, även den rektorn som var på skolan. Usch o fy!
Detta kanske är löjligt att dra upp så långt efter men jag tycker det är viktigt att få fram vad som händer och idag tror jag tyvärr att det kan vara ännu värre på vissa ställen.
Jag kan iaf säga att min mamma är världens bästa mamma, en superwoman som klarat ALLT oavsett, kämpat och att hon gjort allt för vår familj. Hon såg till att jag och min bror fick komma till en ny skola och det är det bästa hon kunde göra för oss då. Tack vare henne är jag den jag är idag.
Jag är långt ifrån tyst som en mus, jag vågar synas. När vi bytte skola fick jag ett hopp, jag vågade ta för mig och jag är lyckligt lottad över allt jag fått och för den jag är idag.
Egentligen finns det sååå mkt jag skulle kunna berätta om denna skola, vad som hände men just detta kändes viktigt att få dela med mig utav.
