Teresiainspirerar

Jag skrev ju för någon vecka sen att jag tänkte försöka skriva vecka för vecka i graviditeten men dagarna går i ett och det har varit full fokus på Black Week förra veckan.

Dock är det ju aldrig försent att skriva om veckorna 😉

Vi vart ju tillbakaflyttade några dagar så vecka 19 för oss var vääääldigt lång.

Tänkte börja med att skriva lite kortfattat från början till rutinultraljudet, hur jag mådde, hur jag har känt och alla funderingar.

Som många av er redan vet så hade vi kämpat ett par år på att få chansen att plussa. Från den dag jag plussade 29 juli så vart jag sjukt trött. Jag vart även smått illamående men det blev värre och värre för varje dag. Tröttheten vart obeskrivligt jobbig och jag har aldrig upplevt den känslan. Kändes som jag knappt kunde hålla mig vaken när jag kom hem på kvällarna, somnade oftast på soffan redan klockan sex eller gick och la mig för natten när Cornelia skulle sova vid sju.

Har nog aldrig sovit så mkt som jag gjorde till vecka 15-16, men det behövdes. Om jag inte sov mådde jag så illa att jag var tvungen att springa till toan hela tiden. Jag kräktes dock inte mer än tre ggr under dessa första 16 veckor men hade känslan av att behöva kräkas hela tiden. På jobbet fick jag hela tiden äta nåt för att hålla mig ifrån illamåendet och ibland fick jag springa iväg, vitlöksdoften har varit värst och söta saker, som att dricka juice, det funkade inte alls.

Varje morgon när jag vaknade så längtade jag till kvällen för att få gå och lägga mig igen för att slippa illamåendet och tröttheten. Under några veckor hade jag även huvudvärk varje dag så ett tag började jag tro att det var en pojke i min mage eftersom jag inte hade huvudvärk en enda gång med Cornelia.

Dock hade både jag och sambon på känn att det skulle bli en flicka till, då det för övrigt kändes precis likadant som med Cornelia. Kräktes lika många ggr i ungefär samma veckor. Däremot har tröttheten varit betydligt mer än med Cornelia.

Eftersom vi kämpat så mkt för att lyckas få vårt efterlängtade plus, ett litet syskon till Cornelia så har jag ändå varit väldigt orolig. Jag har försökt tänka på att det är ett barn vi väntar och inte missfall. Varje vecka har varit en lycka då man blivit allt mer och mer lugn.

Vecka 15 var jag och Cornelia och lyssnade på lilla bebisens hjärtljud och det var ju så magiskt!

I vecka 16 så kände jag första rörelserna, något jag längtat efter! Nu började även magen synas mer denna vecka. Jag var först osäker om det var bebisen jag kände men det blev ju mer och mer, vissa dagar ingenting och då kommer dagar då man är nojig.

Foglossning och bäckensmärta började jag få tidigt, men illamåendet och tröttheten började avta en del, vilket var skönt! Har faktiskt hellre ont än att må som jag gjorde.

Vecka 18 (vi trodde ju att det var v 19) så var det äntligen dags för rutinultraljudet och jag har varit så nervös inför detta trots att vi sett bebis två ggr redan. Men eftersom jag då inte tyckte att jag växte om magen eller kände så mkt så blir man nojig.

Men vi fick se en frisk liten flicka som vinkade, sög på fingrarna och gjorde kullerbyttor. En så mäktig känsla och efter det har jag varit så mkt lugnare.

Min foglossning har blivit värre, men jag har stödbälte och gått hos sjukgymnasten, och igår var det dags för första sjukgymnastiken i bassäng. Nu håller jag tummarna att det skall kännas lite lättare och bättre.

När vi äntligen har passerat halvvägs känns det så bra, nu är det ju faktiskt inte så långt kvar om man tänker på hur snabbt tiden har gått hittills.

Jag börjar äntligen känna mig finare, magen växer, jag mår bättre och orkar lite mer, förutom all värk men det känns så skönt att känna sig som en människa igen.

Nu är jag i vecka 21 och jag har börjat känna massa rörelser som är allt starkare och starkare. Igårkväll rörde sig vår lilla prinsessa massor och jag gick äntligen känna med handen hur hon rörde på sig. Så mysigt!

Ska försöka ta vecka för vecka nu, på fredagar byter jag vecka så håll utkik på fredagar eller nån dag efter det om uppdateringar hur veckan gått.

Tack än en gång för alla grattishälsningar som vi fått.