Jag tänkte nu äntligen låta er få ta del utav hur allt gick till när lillasyster kom förra helgen. Då jag inte riktigt haft orken så har jag låtit bloggen vara och bara ägnat mig tid till att vila, vila och vila när jag haft chansen.
Lillasyster var beräknad den 12 April men jag hade alltid haft känslan att hon skulle komma tidigare och gissade själv på den 7 April. Jag gick in i vecka 40 (39+0) den 6 April och under några dagar hade jag faktiskt tröttnat rätt rejält på att vara gravid samtidigt som jag började inse att aldrig mer få uppleva detta. Bebis skulle kunna komma när som helst och mina sammandragningar kom allt oftare och jag orkade knappt gå sista dagarna. Den 6 april, som var en fredag fick jag lite energi på förmiddagen att damma av här hemma för att känna att det skulle vara rent och fint när vi kommer hem från BB, om de nu skulle bli inom kort..
På kvällen höll bebis på att röra sig för fullt och det kändes verkligen trångt i magen.. Jag tänkte även att jag nog skulle få gå längre än vad jag räknat med och att jag troligen inte skulle föda nån bebis den 7 april som jag trott..
Gick och la mig strax innan midnatt då jag var såå sjukt trött efter dagens ”energikick”.
Lördagen den 7 April – Jag vaknade kl 7 på morgonen av ett plötsligt ”plopp” där nere och det kändes som vattnet gick.. Var tvungen att känna efter men falsk alarm, (trodde jag) det var säkert nåt annat, men min magkänsla sa ändå att nåt var på gång så jag reser mig snabbt upp, vilket jag inte kunnat göra på evigheter, och springer mot toan och när jag precis hinner förbi mattan i sovrummet gick vattnet. Jag säger då till sambon –Vattnet har gått, nu är det dags! och springer till toan med händerna mellan benen för att hindra så mkt som möjligt att inte rinna ner på golvet, dock gick ju inte det så bra. Och när jag kommer in på toaletten kom nog resten, haha. Det kom så mkt att jag minns hur det nästan exploderade ut vatten… Det var blött överallt och jag satte mig på toa och sambon kom med min mobil så jag kunde ringa förlossningen. Medan jag ringde och försökte torka rent där jag kom åt fick sambon skura resten av golvet i sovrummet och hallen. Cornelia vaknade och vi sa att hon skulle få gå in till farmor o farfar för att lillasyster nu ville komma. När jag kom fram till förlossningen på telefon sa de att vi skulle äta lite frukost och sedan komma in, och att vi inte skulle få åka hem då jag skulle få antibiotika eftersom jag hade GBS. Efter jag pratade med dem ringde jag farmor och berättade att vattnet gått så Cornelia skulle bara äta och packa lite leksaker för att sedan gå in till dem.
Jag tar det ganska lugnt ändå eftersom jag inte fått några värkar och ville inte stressa upp mig. Tror sambon kände sig mer stressad just då. Kom på under frukosten att jag inte skrivit klart mitt förlossningsbrev så skrev ihop det sista ganska snabbt så vi kunde ta med oss brevet. När vi var klara runt halv nio lämnade vi in Cornelia och sen åkte vi mot Danderyds förlossning. Efter en bit kom jag på att jag glömde förlossningsbrevet hemma så sambon fick vända hem igen så vi kunde hämta det.
Strax efter nio kom vi fram till förlossningen och fick sitta ner några minuter innan vi fick komma in på ett rum för kontroll. Klockan var då runt halv tio och jag kände fortf ingenting förutom vatten som fortsatte sippra. Fick frågan om jag var säker på om det var vattnet som gått och kunde svara att det inte gick att missa så mkt vatten som forsade på morgonen.
När jag sedan får ligga ner för kontroll utav ctg, hjärtljud och sammandragningar ser allt fint ut. En barnmorska känner efter bebis och säger att jag fortf är ruckbar, vilket min barnmorska sagt varje gång jag varit där. Jag hade fått svar att som andra föderska behöver inte bebisen fixera sig, vilket jag tyckte kändes konstigt. Cornelia fixerade sig flera veckor innan hon kom så kändes lite skumt. Men eftersom jag haft så problem med bäckenet under graviditeten hade jag fått förklarat att de bara var positivt då bäckenet mjukats upp och det kan vara lättare för bebis att ta sig ut än förra gången.
Efter ca 40 minuter utan några ändringar på hjärtljud eller sammandragningar får vi åka till en vårdavdelning där vi skulle få ett eget rum och stanna tills det började bli dags. Nu var det bara att invänta att värkar skulle komma igång och jag skulle få min antibiotika för GBS. Vi fick ett litet litet rum men de fick duga då detta inte var de rum som bebis skulle födas, vilket jag trodde först. Jag lämnade vårt förlossningsbrev och berättade hur viktigt det var för oss att få en bättre upplevelse. En barnmorska kom in och satt länge med oss för att gå igenom våra känslor inför denna förlossning och hon sa att de skulle se till att vi skulle få en mkt bättre upplevelse. Det kändes bra att få prata med henne om hur vi kände och att de skulle göra sitt bästa för oss.
Inga känningar än så länge så vi gick ner till bistron för att köpa lite lunch och nån dricka på pressbyrån för att ladda upp med. Timmarna gick och då och då skulle de kolla bebis hjärtljud och mina sammandragningar, även där ingen förändring… Som tur var hade vi med oss paddan så vi passade på att titta på avsnitt från Sommaren med släkten så vi kunde fördriva tiden. Tänk att det var den 7 april, som jag gissat på men när kvällen närmade sig förstod jag att bebis inte skulle komma just denna dag. Dock gick ju vattnet iaf så det var på gång. Om senast tre dagar skulle vi iaf få vår bebis. Under kvällen började även de bli lite blödning vilket bara var bra då de ändå visade att det gick framåt.
Runt åtta tiden känner jag att det smyger sig på en första värk och jag satte igång min app där man kan klocka värkarna.. Det tog ca en kvart så kom nästa värk. Dessa värkar var inte jätte jobbiga men jag kände att detta var på gång.. Vi fortsatte att titta på avsnitt och värkarna kunde ibland dröja tjugo minuter eller en halvtimma innan de kom nya. Och ibland en kvart.. men inte oftare än så. Sambon hade egentligen tänkt åka hem men då mina värkar hade börjat lite och trafiken hade stått stilla på vägen hit senare under dagen så ville han stanna kvar för att inte fastna i trafik eller missa att vara hos mig. Det var skönt att han var kvar, även att han inte kunde göra så mkt för mig direkt. Då det inte satte igång ordentligt sa vi att de e lika bra att lägga sig för att orka med när de väl skulle köra igång.
Jag kunde dock inte sova mer än 10-20 minuter i taget mellan värkarna så det kändes lite frustrerande. Ibland kunde de kännas mer och vara oftare som fem minuter, och ibland 15 minuter mellan värkarna. Det kändes som det skulle kunna bli en lång söndag oxå.
Söndagen den 8 April – Mina värkar började komma lite tätare och göra allt ondare men vi valde att sätta oss i lilla matsalen för att äta lite frukost kl 7.30. När vi väl är där börjar värkarna komma allt tätare och det började bli lite jobbigt att andas igenom, men det kändes ändå ok utan något smärtstillande. När vi sitter ner börjar en värk komma igång och den gjorde såå sjukt ont och ville heller inte sluta. Jag tog tiden och den värken pågick i 7 minuter och 29 sekunder. Just då kände jag att det var alldeles för mkt och för jobbigt så sambon fick gå iväg för att hämta någon barnmorska. de fick hjälpa mig tillbaka till vårt rum och min halvätna frukost fick följa med till rummet. Däremot kunde jag inte äta mer för just då körde värkarna igång allt mer och mer. De pågick ungefär i 1-2 minuter och var ibland mindre än 2 minuter mellan värkarna. Just nu kändes det som det gick så fort från att det varit segt under natten till att nu vara så kort mellan värkarna. Jag fick en värmekudde och det kändes lite skönare men vid vissa värkar spände jag mig nåt så otroligt. En barnmorska som jobbade då och var inne hos oss såg hur jag spände mig och gav mig lite tips och fick mig att slappna av, andas in och ut lugnt genom värkarna och jag måste säga – hur skulle jag gjort utan henne i denna fas? Hon var guld värd, höll mig i handen och peppade mig med ord som att jag var grym och att jag skulle fixa detta. Jag fick även in en pilatesboll men den gjorde inte alls någon nytta för mig.
När jag kämpat i ett par timmar med dessa värkar och de nu kändes så kraftiga att jag ville ha nån extra hjälp eller komma ner till förlossningen så ringde jag på klockan. Först kom en sköterska in och frågade om det kändes så pass jobbigt att jag behövde komma till förlossningen eller inte. Jag började såklart fundera på om de verkligen var så jobbigt eller inte men lyssnade på min magkänsla att det nog var dags. Hon skickade in den barnmorskan som jag tyckte hjälpa mig så mkt och hon frågade om någon kollat om hur öppen jag var, och det var ingen som hade gjort det. Då ville hon kolla och det gjorde så sjukt ont, värre än en värk, när hon skulle känna efter. Hon säger att jag troligen är öppen 7-8 cm men vill att ytterligare en läkare skall komma och kolla. In kommer en manlig läkare som oxå känner efter och säger att de de till och med känns som jag är öppen 8-9 cm men vill även göra ett ultraljud. Han hämtar in en skärm och de börjar kolla. Jag ser inte skärmen och får försöka andas igenom mina värkar som kommer och går.
Efter en kort stund säger de båda – Ja, det var som jag trodde, bebisen ligger i säte! Just då fick jag världens värk och skriker samtidigt ut Neeeeej då jag inser att det kommer bli mer komplicerat än jag förväntat mig. Man vet ju aldrig hur förlossningen skall bli men att bebisen ligger med rumpan neråt kändes verkligen inte roligt att få veta just då när jag öppnat mig så pass mkt utan smärtlindring. Jag frågar då ganska snabbt därefter om det kommer bli kejsarsnitt då. Allt gick så fort och de vill ta ner mig till förlossningen på en gång för ett beslut och de ger mig brickanyl för att stoppa allt lite och ge mig lite tid till att kunna andas utan dessa värkar.
Vi är nere på förlossningen bara några minuter efter beskedet där jag får träffa en förlossningsläkare som kommer ta hand om oss om vi ska föda vaginalt. Läkaren som tidigare gjort ultraljudet på mig är också där och vill göra en ny bedömning för att se hur stor bebisen är, för att kunna se om det är möjligt att föda vaginalt eller inte. Med hans beräkningar så skulle de gå att föda så och jag får då information om hur det kommer gå till isåfall, även hur ett kejsarsnitt går till. Mina värkar börjar sakta komma tillbaka och det börjar bli lite bråttom att bestämma sig. Jag vill veta för och nackdelar om båda, hur lång tid allt kommer ta eller hur ont allt kommer göra efter bebisen är ute. Med vaginalt skulle de kunna ta 3-4 timmar till och då med rejäla värkar och med kejsarsnitt skulle jag få åka ner till operation direkt och slippa genomgå dessa värkar. Medans vi bestämmer oss sätter de in epidural då den behövs oavsett hur vi än väljer. När Cornelia var på väg ut och de satte dit epiduralen fick jag så sjukt ont och hade även ont flera månader på det stället de satt in den. Jag frågade flera ggr om de skulle göra lika ont nu, men så länge jag slappnade av och de passade på mellan mina värkar skulle de gå bättre och det gjorde det tack och lov. Det var under en kortare stund de gjorde ont, just när de lilla röret skulle ner, vilket var svårt att få på plats. Till slut lyckades de och jag kände mig redan lugnare och vi hade nu bestämt oss hur vi ville göra.
Oavsett smärtlindring och att de skulle gå att föda vaginalt kände jag att ett kejsarsnitt skulle vara det med optimala för mig just nu. Jag ville bara få ut bebisen och slippa ha mer ont. Ett snitt för mig kändes inte skrämmande och jag hade till och med under graviditeten tänkt att jag hellre skulle vilja köra snitt för att slippa ha det så jobbigt som vi hade med Cornelia.
Dock fick jag ju inte välja snitt då vi ändå klarade av förlossningen så ”bra” med Cornelia.
Men nu vart det ju som det vart och jag ville inte föda ut en bebis med rumpan före så ett kejsarsnitt kändes ganska självklart även att jag velade för en stund. Vi åkte direkt ner till operation där de kommer in massa läkare, sköterskor och barnmorskor. allt går snabbt och de förbereder mig inför ett snitt. Barnmorskan som hjälpt mig under dagen var också med då jag önskade det, vilket kändes bra. Min sambo fick på sig kläder och höll mig i handen så vi vart alldeles svettiga. Tror jag höll honom ganska hårt i handen.. Jag skulle få rätt smärtstillande, en bedövning som satte sig från magen och neråt för att inte känna något. Dock innan de hinner sätta in den så får jag krystvärkar och känner hur bebisen är på väg ut.. Det trycker på något så ordentligt att jag känner trycket. Då får de ännu mer bråttom att ge mig rätt smärtstillande och barnmorskan som är med mig tror jag ska föda just då.. Och det trodde jag med. Jag skriker att bebisen kommer nu och försöker andas men det är svårt då det gör så ont. Jag hade inte alls denna känsla med Cornelia ens när hon föddes så jag förstår att det är nära nu och att bedövningen inte tar lika mkt som sist.
De lyckas dock stoppa allt och ger mig det jag behöver. Sen är det dags att testa om jag känner olika nyp och om jag känner när de dra något kallt där de ska snitta. Det tar en stund innan min känsel försvinner helt men till slut kan de köra. Jag känner inte när de skär snittet vilket kändes bra då, men när de börjar dra ut henne, som jag uppfattade så drog det så otroligt mkt i magen och värst blev det nertill.. Jag fick riktigt ont och skrek nog till och med så de sa att de fick stoppa och söva mig istället. Minns att jag sa att de kunde köra ändå och att jag fick hålla ut då jag ville ha bebis på bröstet denna gång, vilket jag inte fick med Cornelia. Men de ville söva mig ändå och jag fick bara gilla läget. Sambon fick gå ut ur rummet och så sövde de mig.. Tänk så fort det går att somna när de söver en, minns hur jag bara väntade på att somna men att de ändå gick fort.
Jag vaknar av att flera personer försöker få kontakt med mig och att sambon står där med vårt lilla mirakel i famnen och säger att det är en flicka som ultraljudet visat. Hon föddes 13.30 och var 3430 gram och 51 cm lång. Helt perfekt och så fin! Trots att jag precis vaknat upp så minns jag just detta hur stor hon var och kockslag så väl. Jag hade dock svårt att se ordentligt på en stund och försökte verkligen titta på vår lilla prinsessa och minns att jag var lite groggy. För övrigt kände jag ingenting annars och vi fick åka till uppvakandet och stanna där tills jag piggnat på mig ordentligt. Tror vi var där ett par timmar men tiden gick fort då de kom ofta för att titta till mig och ge mig smärtstillande. Under tiden så passade vi på att njuta av vår lilla tjej och meddela våra nära och kära om att bebis äntligen var här.
Vi fick komma tillbaka till vårdavdelningen som vi hade blivit inskrivna på för eftervård då de behövde göra mkt kontroller på mig efter snittet. Det kändes iaf bra att komma tillbaka till samma ställe och personalen var så gulliga. Minns hur de gjorde allt för att följa vårt förlossningsbrev och den omtalade grattisbrickan som vi inte fick med Cornelia såg de till att vi inte skulle missa denna gång. De ordnade extra mackor till sambon och jag fick glutenfritt. Så äntligen fick vi fira vårt mirakel med denna grattisbricka.
Då detta inlägg blev väldigt långt så jag tänkte skriva i ett annat inlägg om vad som hände dagarna efter och varför vi fick stanna kvar så länge på sjukhuset.
För övrigt är jag ändå så otroligt nöjd med förlossningen, trots att det slutade med akut kejsarsnitt. Just såna här tillfällen blir inte som man kanske tänkt sig eller hoppats på men det viktigaste är att vår lilla prinsessa mår bra. Jag är samtidigt väldigt stolt över mig själv som egentligen gjorde en ”dubbelförlossning” som först öppnade mig 9 cm utan smärtlindring och kämpade på så bra där och sedan välja just kejsarsnitt. Jag ångrar ingenting men självklart hade jag nog önskat slippa denna process och att vi hellre velat veta att bebis låg med rumpan neråt så jag hade sluppit denna öppningsfas och kanske kunnat få en lite bättre upplevelse med kejsarsnittet. När vi fick välja hur vi skulle göra var jag mest inne på snitt istället för vaginalt men jag var ändå väldet osäker innerst inne vad som skulle vara bäst. Dock är jag nu nöjd över att vi valde just kejsarsnitt även att det blev lite annorlunda än vi hoppats men vi har ju fått världens finaste belöning, en liten tjej till att älska.
