Teresiainspirerar

Jag har alltid haft dåligt självförtroende, så länge jag kan minnas. Dock när jag blev lite äldre var mitt hår det ända jag tyckte om. Jag hade ganska långt hår, oftast rätt färg och stil. Gjorde en hel del håruppsättningar och kunde stå tidigt en morgon och göra värsta ”bröllopsfrisyren” innan jag började kl 6 på morgonen. För mig var håret väldigt viktigt.

Nu ska jag berätta för er (många vet nog redan men inte exakt hur det började) hur min vardag ser ut idag… 10 år efter en tjejs mardröm.

Det var en septemberdag 2005 som jag och min mamma var på väg över till Gotland. Jag satt i bilen och pillade mig i håret o kom till hårbotten, då jag upptäcker något konstigt i bakhuvudet. Drog bort håret och frågade min mamma om hon kunde se något konstigt. Då sa hon att jag saknade hår på det stället, stort som en femma ungefär. Vi blev så chockade och jag förstod inte alls vad deg kunde vara eller bero på.. Resten av bilresan minns jag att jag satt rätt tyst, satt och funderade på om jag blivit sjuk, hade jag fått cancer eller varför var det så här? Jag var ju inte så gammal och hade aldrig sett något liknande så det kändes väldigt oroväckande.
Helgen gick och när vi kom hem uppsökte jag vårdcentralen där jag fick en manlig doktor som kollade på min kala fläck.
Han kommenterade det exakt såhär: Oj, jag har aldrig varit med om att en ung kvinna som du tappat håret så här, detta känns inte bra, du ska få en remiss till sjukhuset. De orden glömmer jag aldrig, en läkare som säger att han är orolig över vad det var gjorde mig ännu mer rädd för att få veta. Jag fick komma till en hudspecialist på Kalmars sjukhus (bodde där nere då) och fick en manlig läkare som egentligen inte visade något intresse alls på att ta reda på vad det var för fel. Det enda han sa var: Hör av dig om du tappar mer hår. Besviken hick jag därifrån fortfarande ovetandes.
Redan på kvällen hittade jag två nya fläckar, mkt mindre men de fanns där. Dock väntade jag en vecka innan jag ringde läkaren igen och då var det ännu mer hår jag tappat. När jag ringer får jag kommentaren: Ringer du för att du såg det där tv-programmet i häromdagen? Jag blev helt ställd och undrade vad han menade. – Ja, tv programmet om håravfall som gick, det är många som ringt efter det, säger han. Jag blev så ledsen, visste inte vad jag skulle säga men något tv program hade jag då inte sett och förklarade att jag ringde eftersom jag tappar mer och mer hår. – Hör av dig om du tappar mer, fick jag till svar. Efter det ringde jag sjukhuset och bad att få byta till en kvinnlig läkare som kanske kunde förstå hur det är att vara tjej och förlora sitt hår. Fick en ny tid och det kändes iaf lite bättre när jag kom dit. Hon tittade med förstoringsglas och sa att hon såg nya fjun komma ut och gav mig en broschyr och sa att jag hade fått hårsjukdomen alopecia och kunde läsa om det på broschyren.

Jag hade iaf fått ett svar på vad det var jag råkat ut för. Men kände verkligen hur dåligt behandlat detta varit hela vägen.

Bara efter några månader, till julen minns jag att jag hade tappat så mkt att det började bli svårt att dölja mina kala fläckar som bara blev större och större och fler. Fick till slut ringa och be om hjälp då det inte gick att dölja om jag inte hade mössa. Fick tid till Carl M Lundh som säljer peruker och även bidrag till det. Har för mig att det var i februari 2006 som jag fick min nya peruk. Otroligt ful men det fans inte mkt att välja på och jag hade den när jag gick hemifrån. I April samma år hade jag knappt något hår kvar och bad hon på perukstället att raka av det sista. Jag blundade. Jag grät inom mig, mitt enda självförtroende försvann, min kvinnlighet försvann. Jag var skallig, litet huvud och såg sjuk ut.
Passade på att ta mig en ny peruk som var betydligt bättre och kände mig iaf lite finare.

Efter ett kort tag började mitt hår komma tillbaka och jag var så glad, dock började det märkas att de bara kom tillbaka på vissa ställen och jag fick aldrig tillbaka håret där jag tappat först, även bak i backen och bakom öronen kom det inget hår. Kunde inte gå utan perukerna för att dölja hur jag såg ut under. Eftersom jag hade lite hår igen, tjocka varma peruker och jobbade i en vägkrog/hotell så var det sååå varmt och jobbigt att ha perukerna. Började ha lite sjalar men jag kände mig aldrig fin..

Jag var ute en del på helgerna med mina vänner och ibland var de verkligen jobbigt med perukerna. När vi stod på dansgolvet och det var trångt kunde det hända att peruken rycktes åt sidan och hamnade helt fel, tror dock ingen hann upptäcka men det var jobbigt. Även när man hade någon som sov över hade jag peruken på mig över natten något som inte alls kändes bekvämt. Kunde vakna och ha hela peruken helt fel. Jag kände att jag måste börja bli öppen om detta ännu mer om att jag hade peruk för att kunna känna mig bekväm tillsammans med andra.

Minns att jag på hösten började dejta en kille som jag berättade detta för och han var verkligen en jättefin kille men något som inte kändes bekvämt var att han inte ville se mig utan peruken. Han var rädd för vad han skulle tycka och reagera. Det var faktiskt väldigt jobbigt men just då struntade jag i det och fick leva med att ha perukerna på. Dock höll det inte med den killen och jag gav upp det där med killar för ett tag tönkte jag. Han drog till Thailand julen 2007 och jag åkte till Gotland då min familj hade flyttat tillbaka dit. Där träffade jag min sambo, pappa till Cornelia och vi började träffas redan dagen efter vi möts. (Den historien tar jag en annan gång) När vi var på promenad så talade jag om att jag hade peruk då jag ville att både han och jag skulle känna oss bekväma. Han blev verkligen jätteglad att jag berättade det när vi precis började lära känna varann och tyckte inte alls det syntes. På nyårsafton kom han och hälsade på mig i Kalmar och under tiden han var hos mig bad han mig att få se hyr jag såg ut utan peruk då jag var jag oavsett och skulle känna mig bekväm. Jag var jättenervös och minns att jag sminkade upp mig för att inte se sjuk ut. Tog av mig peruken och fick höra att jag var vacker. De orden fick mig att bli varm och börja tro igen. Här vid denna tid hade jag förresten tappat det hår som kommit tillbaka så jag var helt kal på huvudet.

Hösten 2008 flyttade jag upp till Sthlm till min sambo och tänkte då att jag kanske kunde få träffa någon specialist på hårsjukdomar då jag hoppades på att detta kunde botas. Hade varit på något ställe där man kunde betala 50 000kr plus 500kr för varje besök för en laserbehandling och få tillbaka håret. Jag nappade dock inte och var först hos husläkarna som skulle skicka remiss till Danderyd. Väntade på en tid och hörde aldrig av dem så ringde min husläkare igen då de säger att jag inte hade varit hos dem, dock hade jag kvitton som bevis och de sa att de glömt skriva en journal och därför hade jag blivit bortglömd. Jag la ut pengar så länge till en ny peruk då de bara håller ett halvår. De pengarna skulle jag få tillbaka sen efter mitt besök hos läkaren. Ännu en tid gick och jag ringde för att kolla igen, då hade de glömt IGEN och jag blev så besviken och arg. Efter det fick jag äntligen en tid, 2 dagar före julafton 2008 åkte jag till Danderyd till en hudspecialist.
Jag hade såna förväntningar och trodde jag äntligen skulle få bra hjälp här uppe i Sthlm. Väl där tittar hon knappt på mig och efter fem minuter reser hon sig upp, går mot dörren och säger: Var det något mer du ville? Jag kände bara hur jag ville brista och kunde knappt få ur mig något men sa lite ynket att jag önskade att de kunde ta prover på mig och verklugen utreda detta då allt jag visste om min hårsjukdom hade jag fått läsa själv på nätet. Hon öppnade dörren och fick svar att det det inte finns något att göra och att hon skickar till perukshopen att jag kan ta ut peruk. Jag blev helt förkrossad och fick leta rätt på en toa för att bars få gråta. Just då var jag så besviken och ledsen, ensam och kände mig så ful. Åkte hem och kände att ett förtroende för läkare är något som jag inte har. Eller iaf ingen förväntan längre. Mitt bidrag kom in försent till perukshopen och jag fick heller inte tillbaka mina pengar på peruken jag lagt ut. Allt för att husläkarna glömt skriva journal och remiss två ggr.

Jag har efter detta förstått att det inte kommer finnas något att göra åt detta. Håret kom tillbaka litegrann under några tillfällen men försvann lika fort. 2011 växte mitt egna hår ut mef än på länge men inte så jag kunde gå utan peruker. Dock hoppades jag på att jag kanske hade chans att få tillbaks det. Hösten samma år hände det väldigt mkt, min morfar dog och deg tog jätte hårt på mig. Kan nästan säga att mitt hår jag fått föll av på bara några dagar efter det. Sedan dess har jag inte fått tillbaka mer…

Jag har insett att jag aldrig mer kommer få något hår tillbaka. Jag är nu mer jag utan hår. Men jag kommer aldrig bli bekväm med perukerna. Det har kommit allt fler och fler fina peruker som är verklighetstrogna men dem ger mig skavsår bakom öronen, är varma, blir för stora och oftast inte alla bra efter en dag med utsläppt hår. Dock kommer jag nästa år köpa mig en äkta peruk, måttbeställd och hoppas jag kommer bli mer bekväm i det.

Jag har lärt mig en hel del av denna hårsjukdom. Jag ser det ändå positivt att jag är frisk för övrigt. Hellre frisk utan hår än sjuk med hår brukar jag säga.

Har oxå alltid varit väldigt öppen om detta och skäms inte. Jag kan gå ut utan peruker och sjalar i området. Jag är helt utan när vi är utomlands. Dock på jobbet har jag peruker på mig. Många jag kommit fram och frågat om jag har cancer men då har jag glatt kunnat säga att jag är frisk men att min kropp bryter ner mina hårrötter. Tydligen så tål jag inte mitt egna hår. Har även hört att denna sjukdom beror på stress oxå men när jag fick den kände jag mig inte stressad. Konstigt det där hur det kan bli.

Jag jag mina dagar som jag mår dåligt och kan deppa lite extra över att aldrig mer ha det där nyduschadd håret som luktar gott, sätta upp det lite slarvigt och bara göra vad jag vill med det. Medans andra dagar tänker jag inte på det.

Min lilla tjej är så söt då jag frågar om hon sett mina mössor så går hon till lådan där perukerna ligger och ger mig en peruk istället. När jag kommer hem från jobb så vill hon att jag tar av mig peruken. Hon är ju mer van att se mig utan.

För mig är det viktigare idag att inte slösa energi på att deppa för mkt om mitt förlorade hår, utan istället glädjas åt det jag har. Jag har världens finaste familj, vänner, och uppskattar verkligen livet på ett annat sätt. Till det bättre. Tar vara på mina nära och kära.

Jag har även roliga minnen med mina peruker, ”Perra” som jag kallar dem, så ibland är det rätt roligt att prata om olika tillfällen jag varig med om. Jag har fördelen att inte behöva borsta håret varje dag. Försöker se allt positivt istället.

Så till er, tack för att ni orkade läsa, ta vara och njut av det ni har istället för att vara negativ mot det ni inte har. Ge varandra komplimanger och njut.

Tack alla för alltid fina kommentarer! Ni är bäst!