Nu kommer det en liten fortsättning på min resa av håravfallet.
Ikväll tänkte jag berätta hur det var att träffa killar i början när jag hade peruk.
När jag började tappa mitt hår var jag förlovad med en kille som jag varit tillsammans med i nästan fem år. Han stöttade verkligen mig och var väldigt orolig för mig. Varje morgon fick han se hur mkt hår som lossnat och låg på min kudde. När jag visade honom bakhuvudet (eftersom jag inte kunde se det själv) för att han kunde tala om hur det såg ut så blev han allt mer och mer orolig för mig. Han fanns där för mig men jag tyckte att vi hade vuxit ifrån varandra så beslöt mig för att bryta förlovningen, vilket var jobbigt för båda och kort där efter försvann nästan allt hår. Dock träffade jag en ny kille ganska snabbt (dumt nog kan jag tycka i efterhand) och vi hade jobbat ihop ett par år innan så han kände till mitt håravfall.
Han följde med mig den dagen som jag satt vi perukmakaren och rakade av det sista utav mitt hår. Jag vet egentligen inte vad han tyckte men det jag tänkte skriva är vad jag fick höra från hans familj, något som gjorde mig väldigt ledsen. Jag skulle träffa hans föräldrar för första gången och såklart är man väldigt nervös då, jag hade på mig min peruk och den var så varm. Inte alls bekvämt men jag ville ju känna mig normal. Det gick väl bra allting men fick sedan veta av killen jag var tillsammans med att hans pappa hade sagt till honom ”Kan du inte träffa en normal brud någongång”? då han hade berättat om min sjukdom. Detta var det första han sa om mig när jag var på väg för att träffa dem.. Killen jag var tillsammans med tyckte kanske de var lite ”kul” kommentar, inte vet jag, men mig gjorde det ledsen. Jag hade väldigt svårt för hans pappa efter det kan jag säga. Hans mamma försökte men hon pratade aldrig om det, frågade mig aldrig. Det var som om de inte ville låtsas om min sjukdom.
En dag så skulle jag på middag hos dem då även pappans bror med familj skulle vara med. Jag kände mig inte bekväm med peruken då den var varm och gav mig skavsår så valde att ha en sjal på huvudet. Jag sitter bredvid pappans bror då han utbrister mitt i middagen ”Är du muslim?”. Jag fattade först ingenting och frågar vad han menar med det, varför han tror det. Då han säger att han tänkte att jag var det på grund utav min sjal på huvudet. Där kände jag bara att jag ville sjunka igenom stolen och bara försvinna därifrån. Denna kille jag var tillsammans med lämnade jag efter ett år, dock inte pga detta men jag är glad att slippa hans familj så som de fick mig att känna.
Efter jag hade gjort slut så var jag ute mycket med mina vänner och självklart träffade jag killar då och då. Jag talade inte om för dem att jag hade peruk men kände vissa gånger att de var jobbigt när de skulle hålla mig bakom nacken när de ville kyssas då jag var rädd att de skulle känna skarven utav min peruk.
Jag började dejta en kille som jag hade haft kontakt med under ett tag på Lunarstorm (Minns ni den sajten? haha) så vi kände varandra lite grann och jag tror han redan visste om att jag hade peruk. Jag hade då en ljus korthårig peruk och han kallade mig för Lotta på bråkmakargatan (?) men hade aldrig sett mig utan peruk. Jag frågade honom om han ville att jag skulle ta av peruken men då var han tydlig med att han ville att jag skulle ha peruken på. Kan säga att det var jobbigt eftersom jag hatade att duscha med peruken på mig och även när jag skulle sova. Varje natt när man sov ihop så kände jag hur peruken åkte åt sidan när man vände sig om. Så obekvämt. Det blev inte så mkt mer med denna kille då han drog till Thailand och jag bestämde då att jag skulle lägga ner de här med killar på ett tag och bara vara själv.
Jag funderade mkt på det där att jag kanske inte skulle kunna träffa någon som kunde ta mig för den jag är.
När jag minst anade det så träffade jag min sambo, Cornelias pappa, på en fest som mina föräldrar tvingade med mig på och hans syster tvingat med honom på. Eftersom hans syster med familj var kompisar med mina föräldrar började vi prata och kvällen var riktigt trevlig, vi bytte nr och när vi alla gick hem så bestämde sambons syster att vi skulle komma hem till dem och fika dagen efter. Då fick jag träffa sambons föräldrar och just då kände jag mig inte alls obekväm eftersom jag inte hade tänkt träffa killen i mitt liv just då.. haha! Men pirrigt var det och vi gick ut på en långpromenad själva då jag under promenaden berättade för honom att jag hade peruk. Jag tänkte att jag lika gärna kunde vara öppen om det direkt och var inte alls beredd på hans reaktion…
Han blev så överraskad då han inte alls trodde att det var så och strök sina händer i mitt hår för att känna och sa att han var väldigt glad över att jag var så rak och öppen om min hårsjukdom för honom trots att det var andra gången vi träffades. Men det kändes ju så rätt och naturligt för mig att tala om det för honom.. Efter promenaden hördes vi av ännu mer och mer och när han kom och hälsade på mig i Kalmar som jag då bodde (Och han Sthlm) under nyårsafton då jag skulle ha fest trodde jag aldrig vi skulle bli ett par. Jag hade ingen aning om hur länge han skulle stanna men vi tog en dag i taget. Vi blev tillsammans och första nätterna sov jag med peruken men han tjatade på mig att han ville se mig utan peruk. Det var jag som var så rädd, så obekväm med mina tidigare erfarenheter.
Men så kände jag ändå att jag måste visa honom, det var ju ändå så jag var, utan hår. Jag minns att jag var sååå nervös och att jag bad honom att få sminka upp mig lite först. När jag var klar satt han i sängen och jag var utanför rummet och frågade honom om han var beredd, vilket han svarade att han var. Jag gick in och när han ser på mig tror jag nästan att tårarna kom… Han tog tag i mig och satte mig i hans knä och orden han sa då glömmer jag aldrig. Han sa att jag var så vacker. Att jag var lika fin utan hår och att jag var jag. Att han var så glad att jag ville vara mig själv med honom. Den stunden insåg jag att jag träffat den rätta. Han älskar mig trots att jag går runt utan hår hela dagarna.
Jag måste bara säga att killen jag dejtade innan jag träffade sambon eftersett bilder på mig utan hår och kommenterat att jag var så fin och då har jag ställt frågan varför han inte ville se mig utan hår när vi umgicks. Fick svaret då att det berodde på att han var rädd hur han skulle reagera, att han kanske inte skulle tycka om mig. För mig är det väldigt konstigt för allt sitter inte i håret även att jag själv kan tycka att det gör mkt när man har hår.
Jag har sååå mkt att skriva om mitt håravfall och detta känns så skönt att få dela med mig utav så jag får dela upp inläggen till flera. Ikväll får det räcka, men jag kommer skriva mer.
Kram på er alla och ta hand om varandra, ge varann komplimanger, det är viktigt.
Bjuder dock på lite gamla bilder från när jag hade mitt egna hår, innan allt började.
