Teresiainspirerar

(Gammal o suddig bild men detta är mitt riktiga jag)

Oj vad många ni är som ville läsa om min sjukdom och så många fina kommentarer jag fått utav er både här och på instagram. Tack, ni får mig att bli ännu starkare!

Igår berättade jag om vad som hände mig när jag var 21 år och hur läkarna gjorde, eller vad säger man, inte gjorde.

Ikväll tänkte jag berätta om mina känslor runt detta och hur jag hanterat detta på bästa sätt.
Jag tror det kan finnas så många fler där ute som har samma sjukdom som mig men inte vågar berätta, prata om det.

Jag bestämde mig från dag ett att prata om det och visa hur mitt hår bara blev allt tunnare och tunnare. Dock måste jag säga att detta var väldigt jobbigt att vara med om. Jag kände att jag förlorade den enda kvinnlighet jag hade, mitt hår. Att jag inte skulle kunna känna mig fin längre. Att bara vara 21 år och förlora allt sitt hår är orättvist tycker jag, men det finns så mkt orättvisa här i världen så jag borde inte deppa ihop. Hur gör man för att inte deppa ihop? Hur bearbetar man en sån här grej?

Jag har fått klara mig helt på egen hand, aldrig fått något förslag av att prata med någon om detta och då är det ändå tur att jag är öppen om min sjukdom för alla runt omkring mig. Då känner jag mig tryggare och förhoppningsvis får jag inte lika många blickar och frågor om jag ev har cancer eller inte. Tur ändå att jag har min familj och mina vänner som alltid har funnits där för mig.

Det har hänt att folk har frågat mig hur jag mår och sedan har det kommit fram till att de trott att jag har cancer, vilket är skönt att kunna tala om att jag är frisk men att jag har hårsjukdomen Alopecia totails.

Jag har träffat andra med samma sjukdom och då fått veta att dem döljer det för sina nära, sina vänner. Det måste vara jätte jobbigt att hela tiden försöka dölja sin sjukdom. Jag tycker det är svårt att få peruken att sitta så där superbra för att kunna känna mig bekväm eller kunna röra på huvudet lätt.

(Innan allt hår försvann helt för sista gången)

Jag går med peruk för det mesta, jobbar alltid med peruk och vill helst ha peruk på mig så fort jag går hemifrån, men det är inte bekvämt. Långt ifrån. Jag blir som sagt väldigt stel, det kan bli varmt, klia, eller så får jag skavsår om jag har otur.
Här hemma går jag alltid utan peruk. Oftast åker peruken av före skorna så fort jag kommer hem, och det är en befrielse. Ibland kan de dock bli kallt så då har jag nån mössa, trots att jag är inne, men har man hår värmer det endel. Jag har märkt att håret verkligen gjorde mkt nytta när man hade det.

I området, mest i trädgården kan jag också gå utan peruk och grannarna vet ju om min sjukdom så jag känner mig väldigt bekväm med att gå utan något på huvudet. När vi varit i Thailand har jag mest sjalar, förutom på kvällarna, då jag vill snygga till mig med nån peruk. Jag kan ofta gå utan sjal också med 50 solskyddsfaktor för att det är otroligt jobbigt med något på huvudet i värmen. Även att det är mycket folk runt omkring mig så känns det inte alls som man skulle gå utan peruk här hemma i Sverige. Det känns som folk inte riktigt bryr sig, eller så tycker de synd om mig och kanske tror att jag har cancer och är på min sista resa, vad vet jag?
Oftast kan det vara barn som frågar varför jag inte har något hår och då får man förklara för dem.

Inläggen blir väldigt långa om jag fortsätter, så jag kommer dela upp dem. För ikväll får det räcka med dessa känslor så håll utkik efter ett nytt inlägg i morgon förhoppningsvis 🙂

Kram på er och tack än en gång för att ni finns!