Teresiainspirerar

I häromdagen hittade jag min gamla blogg om när jag bloggade om mitt håravfall. Jag tänkte dela med mig åter igen om min besvikelse på hur man blir behandlad utav sjukvården. Ni kanske redan har läst tidigare men här kommer inlägget.

Jag hoppas ni kommer orka läsa detta inlägg. Men jag skulle bli tacksam om ni gjorde det då det betyder en del för mig att berätta hur endel läkare behandlar sina patienter..

Jag har under mina år med min diagnos alopeci träffat många läkare. Tänkte berätta mina dåliga vibbar från dessa läkare. Att såna ens får vara läkare rättare sagt!
Det började 2005 när jag upptäckte min kala fläck i bakhuvudet. Jag bokade en tid på vårdcentralen och fick träffa en läkare som kollade på min fläck. Han suckade och sa flera gånger: Det här känns inte bra att du tappar håret så här! Du är så ung, det borde inte ske sånt här på dig! Jag vet inte alls vad detta kan vara? Måste verkligen undersöka dig och skickar dig en remiss till hudspecialister, för jag gillar inte att se att en sån ung som du tappat hår bara sådär! Ja, det var vad den första läkaren sa till mig.. Tror ni jag blev mindre orolig? Jag hade ingen aning om vad som hände mig och varför jag tappade håret sådär. Jag trodde faktiskt att något riktigt hemskt var fel och att jag var sjuk. Hans oro fick mig att bli ännu mer orolig.
Vad som kunde gjort mig mindre orolig kunde räcka med att han sa att han ville skicka en remiss då han inte visste var det kunde vara och inte själv bli så orolig och gå fram och tillbaka i rummet.

När jag väl fick en remiss till hudspecicialisten och kom dit träffade jag en manlig läkare som tittade lite snabbt och sa egentligen inte så mycket. Han sa bara att jag skulle ringa om jag tappade mer hår…Jag fick även en kortison salva som var rktigt stark som skulle smörjas in på de fläckar jag hade. Det gick en vecka och jag upptäckte redan två-tre nya fläckar som började bli större. Salvan gjorde även att jag fick klåda och blev röd. Ringde läkaren och när han svarade sa han:
Jaha, och varför ringer du då? Ringer du för att du såg det där tv programmet på tv i härrom dagen eller?
Jag blev helt paff och berörd och sa att jag ringer för att han bett mig ringa om jag tappar mer hår och det var precis det som hände, att jag tappat mer hår. Det enda han sa då var: Jaha, okej, men ring om du tappar mer… Jag berättade även att jag inte kunde fortsätta med salvan eftersom jag inte tålde den pga all klåda och sveda jag fick av den. Hans svar var: Den där salvan kan man inte vara allergisk mot, det är bara att fortsätta. Men jag försökte förklara för honom att jag verkligen inte kunde använda den så som den kliade. Jag har då aldrig hört att någon har varit allergisk mot kortison, sa han och jag fick känna mig dum även att jag själv visste hur det var.
Jag blev riktigt ledsen för hans svar och trodde att jag ringde för att jag sett ett program på tv om håravfall. Jag hade inte sett någonting alls och kände mig riktigt ledsen. Troligen hade många sett programmet som han pratade om och blivit oroliga och ringt honom. Men bara för det kan han inte säga en sån sak till en patient.
Jag ringde honom aldrig mer. Utan jag bad om en ny läkare, en kvinnlig som kanske kunde förstå mig. Att vara tjej och kanske sätta sig in i situationen att själv förlora sin identitet. Kort därefter fick jag en tid hos en kvinnlig läkare som berättade för mig att jag hade hårsjukdomen alopeci. Jag hade aldrig hört talas om den men den kommer tydligen av stress. Själv kände jag mig inte stressad men min kropp klarade väl inte av min energi av att jobba så mycket som jag gjorde. Hon kollade på min hårutväxt och sa att jag hade mkt kvar runt kanterna och det betydde att jag inte skulle förlora allt mitt hår. Det kändes bra att höra då. Tyvärr hade hon sååå fel. Allt försvann inom kort. Jag fick bidrag till peruk och träffade inte henne då de inte fanns mer att göra.
En dag fick jag nog. Jag hade hört att man skulle tänka på sig själv och göra saker som man tyckte var kul.. Då bestämde jag mig för att ge det en chans. Träffade min kvinnliga läkare och bad om en halvtids sjukskrivning. Hon kunde ge mig en månad till att börja med och sa att jag skulle jobba de tider som var minst stressiga. Under den månaden fick jag mycket tid för mig själv även att min chef gav mig tider ofta mer färre. Tyvärr. Hon fattade inte själva grejen. Men, under den här månaden, med alla underbara långa promenader med min hund började håret komma tillbaka. Jag kom till läkaren för att visa och förhoppningsvis få en månad till då håret  var på gång och jag ville fortsätta med den balans jag hade för tillfället.
Nej, jag ser inte att du har fått något hår och du förstår att jag kan inte sjukskriva dig mer för detta! Sa hon. Det var bara att acceptera men jag visste att en längre sjukskrivning kunde hjälpa mig.
Håret fortsatte växa sakta men säkert, jag försökte ordna till min vardag och det gick bra. Jag ville träffa min läkare för att visa henne resultatet och då fick jag som svar: Du, vi har mycket att göra så vi har inte tid med dig!
Får en läkare säga så? Jag begärde inte en tid på en gång, men när hon sa så gav jag upp allt. Det var sista gången jag pratade med henne.
Åren har gått och jag har inte velat träffa någon läkare förrens jag flyttade upp till stockholm. Jag tänkte mig att få träffa en bra läkare som kunde hjälpa mig mer, kanske prata med mig och förklara om min sjukdom mer. Det är ju inte mkt man vet.
Jag behövde även en ny peruk då min gamla var väldigt sliten och gammal. Eftersom jag kommit till sthlm så var jag tvungen att träffa en läkare för att visa min hårsjukdom så de kunde ge mig bidrag. Jag hämtade ut en peruk under sommaren förra året som jag skulle få pengar tillbaka för när min remiss kommit in. Jag träffade min husläkare snabbt därefter så jag kunde få tillbaka mina pengar. Hon kunde inte skriva ut någon bidrag till mig och var tvungen att skicka mig vidare till en specialist. Det skulle ta ett tag då dem tydligen hade mkt att göra. Och, visst det är ju bara att vänta. Men när 4 månader hade gått började jag undra och ringde till den här specialisten jag skulle få komma till och frågade om de hade bokat in någon tid snart. Hon hittade mig inte i journalen och sa att jag fick ringa tillbaka till min husläkare och be dem höra av sig. När jag ringde dem och frågade vad som hänt så kunde de inte hitta mig alls. De hade inte ens en journal på mig och kunde inte se att jag varit där på besök. För mig blev det många telefonsamtal och tålamod för att bevisa att jag var hos dem i augusti och att jag blivit lovad en tid för att få peruk. Det visade sig att dem inte skrivit någon journal på mig när jag var där och glömt bort att meddela hudspecialisten om mitt ärende. Efter mycket om och men lyckades de boka in en tid till mig. 2 dagar innan julafton. Okej, året var snart slut men de hade lovat mig pengar tillbaka på peruken jag köpte under sommaren.
När jag kom till den kvinnliga hudspecialisten förväntade jag mig en bättre hjälp än vad jag fått förut. Men efter tre minuter vände mina förhoppningar. När läkaren kom in i rummet sa hon: Hm, ja, du behöver peruk. Ta av dig din peruk nu så jag får se ur det ser ut… Jag tog av mig peruken.. Ja, vart vill du hämta ut en peruk då? Jag bad att få Carl M Lundh där jag tidigare hämtat ut mina peruker. Jaha, kan man hämta ut där? Jag ska se vad jag kan göra och skickar hem ditt bidrag. Något mer du undrar? Jag ville ju såklart att hon skulle bry sig mer, kanske göra lite mer prover på om jag har brist på något, ge mig tips om att varva ner, eller vad som helst. När hon ställt frågan och jag bad henne om att de kanske kunde göra något reste hon sig upp och gick mot dörren. Ja, där fick jag en känsla av att hon inte ens ville lyssna eftersom hon stressade upp. Det finns inget att göra, sa hon bara. Jag sa att jag blivit lovat ersättning från min peruk och frågade om det. Nej, nu är det försent, det kan vi inte göra något åt nu.
Men hallå? det var dem som glömt bort mig och inte skrivit en journal och på grund av det fick jag en sen tid på året. Bara för att dem strulat till sig så kunde jag inte få pengar tillbaka på min peruk som kostat mig 2800 kr. Nej, du kommer inte få pengar tillbaka på den.. Jag skickar dig ett nytt bidrag som kommer gälla för nästa år…
När jag gick därifrån började jag faktiskt gråta… första gången som jag inte kunde vara stark i denna situation. Jag gick därifrån besviken och kände mig bara bortglömd. Fick inte ens en läkare här som brydde sig… När skall jag få en läkare som kan hjälpa mig? Jag har alltid varit stark och öppen om mitt håravfall, men i det här läget kunde jag inte hålla emot längre. Jag insåg att det tog på mina krafter. Jag får ingen hjälp och jag är besviken på dessa läkare…
Ni kanske förstår varför jag är besviken på läkare?