Senaste dagarna har jag haft såna förvärkar att jag blir alldeles trött.. När Cornelia varit på dagis har jag bara bosatt mig i soffan och kollat på serier… Orken är helt slut och kroppen gör ont. Min bäcken har blivit värre igen och inatt vaknade jag så många gånger utav varenda rörelse som gjorde så ont. Jag skulle gå på toa men kom inte upp ur sängen och somnade om en stund, men vaknade ju såklart på nytt sen igen… Även då höll jag på att inte komma upp ur sängen att jag nästan tänkte väcka sambon och be om hjälp… Tur det inte är så långt kvar ändå, får se det så.
Däremot kände jag mig ännu mer värdelös ikväll när jag skulle lägga Cornelia… Hon tar ett tag att lägga och jag tycker läggningar är så mysiga men nu senaste tiden ser jag inte fram emot det då det gör så ont att sitta där. Ikväll var en sån kväll som inte var bra… Min älskade lilla tjej hade svårt att somna, ville prata och tiden gick… Jag hade bara mer och mer ont i bäckenet av att sitta där och ville bara att hon skulle somna.. Till slut trodde jag att hon somnade och gick ner men så fort jag kom ner ropade hon på mig och jag försökte förklara att jag inte kunde sitta där uppe mer ikväll och då bröt hon ju ihop. Sambon erbjöd sig att han kan ta läggningarna varje kväll för att jag har det så jobbigt.. Jag ville ju så gärna vara med henne men den smärtan är precis som när man fött barn och inte kan sitta och svårt att ens ta sig upp efter man väl suttit ner en stund.
Cornelia kom iaf ner till oss och ville att jag skulle följa med upp igen och jag kände mig så värdelös då jag inte ville sitta ytterligare en timma. Sambon försökte övertala henne att han kunde följa med henne upp men hon har blivit så mammig och bara grät efter mig… Kändes så i mammahjärtat 🙁 Jag var nästan på gränsen att jag skulle strunta i min smärta och följa med upp igen men sambon tyckte att han kunde lägga henne. Det tog en stund för henne att lugna ner sig men till slut fick han henne att somna och på mindre än 20 minuter denna gång..
Jag längtar så mkt efter att ha kraften tillbaka i kroppen och bara få kunna röra mig ordentligt, att inte ha ont och kunna göra allt jag vill tillsammans med Cornelia. Man saknar stunderna som man kunde busa runt på ett annat sätt, att få ligga bredvid henne i hennes säng o läsa bok eller bara kunna lyfta upp henne och ha henne i famnen… Allt sånt är ju helt nej just nu… Jag har inte kunnat lyfta upp Cornelia på nästan hela graviditeten och hon är så förstående, accepterar att jag inte ska och är så underbar mot mig ändå. Hon nöjer sig med att krama om mig eller bara hålla min hand… Trots att jag just nu känner mig som en sämre mamma så får hon mig att känna mig så stolt över henne och ändå känna att hon gör mig så lycklig. Älskade lilla kloka tjej.
