Usch fy och blä för dessa dagar vi just nu haft och har framför oss. Vi har gråtit hela kvällen igår och natten, det finns inget stopp och man undrar hur mkt tårar det egentligen finns? Tar det aldrig slut?
Vår älskade lilla kille mår som jag sagt tidigare väldigt dåligt och vissa stunder har han ont och det gör ont i oss att se. Vi har bestämt att han ska få slippa lida och när jag ringer veterinären tycker de ändå vi ska avvakta 14 dagar o ge honom mer smärtstillande. Vi vet inte om vi klarar detta länge till.
Jag väntar nu på samtal från veterinären som vi träffade i Lördags. Där efter vet vi vad som kommer hända. Kommer vi få ha kvar honom till kvällen? Detta är bland det värsta jag varit med om måste jag säga. Har nog aldrig gråtit så här mkt förut. Vad kommer hända? Hur kommer Cornelia ta detta? Hon kommer verkligen undra vart han tagit vägen. Vi försökte prata med henne om detta igår och hon sa att han skulle hem till hundhimlen men sen kommer han hem till oss igen. Tänk om man kunde få vara så liten igen och inte behöva förstå det värsta av allt detta..
Jag har tagit ledigt från jobbet ett par dagar och känner mig som världens sämsta människa och krånglig mot mitt jobb. Detta är det sista jag vill men jag känner att jag vill vara med vår lilla kille in i det sista om det nu blir idag han får somna in.. Just nu ligger han och myser med mig i soffan och här har vi legat sedan jag kom hem från att lämnat Cornelia. Hon ska inte behöva vara med när han försvinner från oss.. Dock hoppas jag in i det sista att hon får träffa honom igen, men vi vet ju inte än hur detta kommer sluta idag.
När jag kom innanför dörren imorse sprang han glatt mot mig och det var över en vecka sedan han mötte oss vid dörren. Just nu drömmer han nog att han springer fritt för tassarna rör på sig så där sött som det brukar göra när han drömmer.
Ni får ha tålamod om min inspiration just nu men den kommer så fort jag orkar.
